Yerevan, Armenia. By Gevorg Avetisyan. Unsplash.
Europas och västvärldens blickar är i mångt och mycket riktade mot Ukraina, vilket är rätt, men det är viktigt att vi inte glömmer bort att uppmärksamma, reagera och framförallt agera i relation till den utveckling som pågår i södra Kaukasusområdet, mer specifikt i Armenien.
Sedan förra hösten har situationen varit mycket spänd. Efter en lång inledande blockad valde Azerbadzjan att invadera regionen och de facto-staten Nagorno-Karabakh, vilket också föll omedelbart. En aktion som tvingade över 100 000 armenier, vilket är nästintill samtliga bosatta i området, på flykt och som avsevärt trappade upp säkerhetsläget i regionen.
Invasionen kommer med största sannolikhet inte heller som någon slump. En av Armeniens tidigare viktigaste samarbetspartners, Ryssland, är som bekant upptaget på annat håll, och åsidosatte därför sin roll som garant för Armeniens säkerhet, vilket i mångt och mycket möjliggjorde Azerbajdzjans snabba invasion av Nagorno-Karabakh. De utsända ryska fredsbevarande trupperna i området gjorde föga för att avstyra det hela.
Denna avsaknad av reaktion på invasionen från Moskva har väckt stor ilska hos Yerevan och det armeniska folket. Enligt färska siffror från IRI så är 66 procent av befolkningen numera negativt inställda till Ryssland medan i fjol låg motsvarande siffra låg 49 procent. Jämför vi med för sex år sedan så är ökningen sexfaldig. Samtidigt har också den sittande regeringen med premiärminister Nikol Pasjinjan i spetsen uttryckt en tydlig önskan om ett utökat samarbete med EU och att minska beroendet av och relationen till Ryssland. En inställning som inte funnits så tydligt i landet tidigare och som bör tas tillvara på av västvärlden samtidigt som man förstår allvaret i detta skifte.
En vänlig påminnelse i detta sammanhang är att Georgien, före den ryska invasionen 2008, gjorde liknande närmanden mot EU och västvärlden. Reaktionen från Ryssland uteblev som bekant inte, och landet brottas med stora problem vad gäller ryskt inflytande idag. Ett exempel på detta som inte kan ha gått många förbi är den sk. “ryska agentlagen” som nyligen drevs igenom i landet. Detta bör ses som en tydlig indikator på att södra Kaukasus i allra högsta grad ses av Kreml som del av den ryska intressesfären. Likt vi beskt tvingats lära oss med Ukraina är det ryska perspektivet ofta mycket långsiktigt. Framtida påverkansoperationer eller direkta angrepp mot Armenien kan inte uteslutas.
Till råga på detta hänger ett hot om ytterligare krig och invasion kvar över Armenien. Man är från armeniskt håll djupt oroad över vilka planer som finns i Baku. Azerbadzjan och Turkiet har länge propagerat för den sk. Zangezur-korridoren, en handelsrutt längs landsvägen som skulle knyta samman länderna och ge Turkiet tillgång till Kaspiska havet, i vägen står armeniskt territorium. Armenien har hittills vägrat tillåta denna korridor utan pass- och tullkontroll, vilket är vad som förespråkas av den motsatta sidan.
Denna retorik om korridoren och att den ska upprättas utan kontroller har på sistone också intensifierats. Bland annat sade Azerbajdzjans president Ilham Aliyev följande i en intervju i april: “The creation of the Zangezur corridor fully meets our national, historical and future interests. We will be implementing the Zangezur Corridor, whether Armenia wants it or not. […] If Armenia wants to, we will solve this issue more easily, if it does not, we will solve it by force.” Med bakgrund av invasionen av Nagorno-Karabakh och denna retorik, från såväl azeriskt som turkiskt håll, bör också Armeniens oro tas på allvar från omvärlden.
Armenien har tagit stora steg
Armenien har stoppat sitt deltagande i den Rysslands-ledda militäralliansen Collective Security Treaty Organization (CSTO). Landet befinner sig i någon sorts limbo mellan stormakter, med många stora aktörer intresserade i regionen. Önskan och stegen från den nuvarande regeringen att minska beroendet av Moskva har den senaste tiden varit tydliga och modiga. Exempelvis anslöt sig Armenien nyligen till International Criminal Court (ICC), vilket innebär att om Putin besöker landet ska han gripas och skickas till Haag. Trots detta är beroendet till Ryssland alltjämt stort. I dagsläget går så mycket som uppemot 40 procent av Armeniens export dit. En diversifiering av ekonomin är därför nödvändig.
Här behöver EU och västvärlden gå in och visa sitt stöd allt mer. En stat som söker bli fri från den ryska regimens långa armar förtjänar också hjälp med detta. Det kommer kräva insatser på flera områden och av en rad aktörer. Frankrike och till viss mån även Grekland har här gått först i ledet med militära samarbeten. Som en konsekvens av detta har Armeniens inköp av militär utrustning från Ryssland också sjunkit från 96 procent till mindre än 10 procent i takt med att landet diversifierat sina leverantörer.
För att Armenien gradvis ska kunna bli helt fritt på det militära planet från beroendet av Ryssland behöver fler EU-länder också följa dessa exempel genom att utöka det militära samarbetet och exportera vapen och kunskap dit. Denna åtgärd hade kunnat bidra till att jämna ut de militärstrategiska förhållandena som beskrivs som mycket ojämna till Azerbajdzjans fördel.
Båda parter har att vinna på att intensifiera samarbetet även på andra plan. Fördelarna är flera, Armenien får visst skydd och stöd i denna prövande situation, där repressalier från Ryssland inte kan uteslutas och hotet från Azerbadzjan hägrar. Det är lätt att glömma att Ukrainas beslut att signera ett associationsavtal med EU under 2014 också till stor del föranledde Rysslands annektering av Krim och således i längden även dagens fullskaliga invasion. Europa och väst kan med investeringar och ett ökat intresse för Armenien försvaga Rysslands position i landet avsevärt. På köpet får man en allierad för framtiden samtidigt som man förhindrar ett potentiellt krig och främjar den demokratiska utveckling som påbörjats i Armenien.
Saker har hänt
Därför var den resolution som gick igenom EU-parlamentet för några månader sedan också mycket välkommen. Där slår man fast att Armenien ska beredas som ett framtida kandidatland för medlemskap samt uppmanar andra medlemsstater att göra samma sak som Frankrike och Grekland gjort, d.v.s. intensifiera det militära samarbetet.
Ytterligare utveckling på högsta nivå har skett. I april möttes Armeniens premiärminister Nikol Pasjinjan, EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen, USA:s utrikesminister Antony Blinken och EU:s utrikeschef Josep Borrell i Bryssel. Där presenterades en plan för motståndskraft och tillväxt för de kommande fyra åren som omfattar 270 miljoner euro. Det är ett nödvändigt och välkommet steg, men frågan är om det räcker. Reaktionerna från övriga parter i regionen visar också vilken utsatt position Armenien befinner sig i. Från ryskt, azeriskt samt turkiskt håll riktade man kritik till mötet och planen som presenterades. Efter mötet bröt eldutbyte ut vid gränsen mellan Armenien och Azerbadzjan under flera nätter i rad.
Det är av stor vikt att EU ger upp idén om att vara någon sorts neutral aktör i spänningarna mellan Armenien och Azerbadzjan. Armenien söker numera närhet till demokratier och EU och hoppas institutionaliseras in i demokratin, samtidigt som man gjort tydliga avsteg från sin politiska närhet till Ryssland. På andra sidan står en av världens mest repressiva diktaturer, Azerbadzjan, som uppträder aggressivt i sitt närområde med tydliga ambitioner om territoriella erövringar och omger sig av likasinnade stater som sina allierade. EU är trots allt en normativ makt framför mycket annat, att då stå passivt eller förkunna sig neutralt är inte förenligt med vad unionen utger sig för att vara.
Så var klämmer skon för Europa och västvärlden?
Jo, många EU-länder har nämligen gått och blivit beroende av azerisk olja och gas, som substitut för den marknad man lämnat i Ryssland. Sommaren 2022 undertecknades ett avtal om en fördubbling av gasimport från Azerbadzjan till 2027. Således vill man med största sannolikhet inte förarga Baku, något som rimligen är en av anledningarna till avsaknaden av något större engagemang i frågan hittills. Azerbajdzan är även sedan länge en av USAs viktigaste allierade i södra Kaukasus. Konflikten och regionen har många lager, den är inte alltid enkel att förstå när alla parametrar ska räknas in.
Västvärlden kan inte vara lika naiv som den varit med Ukraina. Likt Ukraina befinner sig Armenien i den ryska intressesfären som man räknar till sig. Det avståndstagandet Armenien ägnat sig åt den senaste tiden har omöjligen tagits emot väl i Moskva. Det är helt klart så att konsekvenser väntar och förmodligen enbart fördröjs då Ryssland har fokuset västerut snarare än söderut. Ryssland lär göra vad man kan för att underminera Armeniens eventuella integration i västliga strukturer och samarbeten. Samtidigt finns också ett reellt hot om en invasion från grannen i öst. Armenien är sannerligen pressat.
Det är en svår situation som råder, men det är alltjämt en situation som gäller europeisk säkerhet och kräver både uppmärksamhet och handling från oss. Europa kan inte återigen reagera i efterhand, det kommer kosta betydligt mer för alla inblandade.
Theo Tsappos, praktikant Frivärld våren 2024.
